kornaroma

Fåglarna samtalade om hur hemskt det är när framtiden kommer och tar oss bakifrån, när det du möter i badrumsspegeln är ett rynkigt ansikte där varje linje är ett minne och allt redan är ifyllt. När förnekelsen är ett faktum och du dövar den med salsakurser och yoga.

Men nu tror jag att det är ännu värre att ha framtiden framför sig, jag vet det. Den är där, du ser den, men du kan inte röra vid den. Det är ett helvete.
Allt jag ser i spegeln är en eller annan smilgrop, hur mycket värt är det på en skala? Naivism, heter det så?

Hittade den här spalten i en tidning, jag är helt enkelt ämnad att bo i Stockholm. Jag borde vara där nu, eller på torsdag...